fördom

Sitter och funderar på min analys av Tanumshede och vad den kommer mynna ut i. Ett återkommande ord i mina tankar och det jag vill analysera är fördomar. Är det så att man är mer hjälpsamma mot sina grannar på landet, -eller är det lite" inte-ska-väl-vi-störa" mentalitet?Rakt upp o ner,sköt dig själv och skit i andra,annars får du betala.

Jag upplever att realtioner som rör familj-/kompis-/grannrelationer går före den professionella yrkesrollen som man har. Mina erfarenheter och fördomar är att man pratar mycket och vet mycket om alla i ett mindre samhälle,och att om tex en kommunanställd måste ta ett obekvämt beslut som kan gynna orten,men missgynna grannen, så väljer han/hon med hög sannolikhet det sistnämnda(för den del inte sagt att alla agerar så). Man är mån om sina relationer till andra människor i det lilla samhälle man bor i, och jag tror också att man bryr sig om mycket vad andra tycker.

Man upplever väldigt starkt att man sticker ut i Tanumshede,man får undrande blickar på sig.Barbro på ica känner inte igen mig.

Hur påverkar mina fördomar mot Tanumshede min syn på det offentliga rum som jag håller på att analysera?

Om de som planerat och byggt upp den lilla orten tagits in utifrån och enbart arbetat efter proffessionella relationer,hade den röriga gågatan sett annorlunda ut då?

Hade man sparat de vackra man rivt ner och planerat efter det istället?

Även om det finns en vilja, så känns det som att det behövs ett nytt sätt att tänka för att kunna förändra det mönster som gör att Tanumshede känns som en bortglömd,rörig korridor.

Imorgon blir det full fart igen med analysarbete, skiktröntgen och metaforer

Mörkret.

Så kom det.Mörkret. Vi hade tillbringad hela dagen i Tanumshede,med trevlig lunch som kultursekreterare Malin fixat med. Research.Analys.Kumpanen Andreas fick dra sig tillbaka till familjen i Götet. Eftersom att jag själv bott på landet tror jag att jag är så tuff.Men inte, haha! Efter ca 1 timme ensam i ett stort,mörkt,sommargästdoftande hus med 11 rum fick jag nästan erkänna att det var därför jag tog min tele och ringde mamma.

-Jaså, du e i Tanumshede??!, vad göör du där då?,säger mamma.

- Nja, gör analys över det offentliga rummet o så,men det börjar bli lite mörkt och så här nu.Och så sitter jag ensam i ett mörkt hus.

- Är du lite skraj, eller vad ville du prata om?,säger mamma undrande.

-njaaae, jag e inte rädd.inte alls,säger jag för att låta så övertygande som möjligt.(haha)

Jag var mörkrädd jag erkänner. Och stress i olika former kan ju göra att man använder lite kraftuttryck,så igår var jag mindre förtjust i Tanumshede.Men istället för att sitta ensam i det stora huset så gav jag mig ut på samhällets gator och undersökte.Efter det var vi mer kompisar.Jag tycker faktiskt om Tanumshede,fast mer de människor jag träffat under dessa två dagar.Jag somnade sent.Ensam.I det stora huset.

You know it is for real when.....

Har precis tagit av mig en enormt stor, grön regnrock, mitt hår rinner av regnvatten och stövlarna läcker. Kall på ytan, men varm och lugn inombords, nästan lite andlig känsla. Skrattar lite åt mig själv att jag fick sådant infall att dra ut i skogen med snäv kjol under den stora regnrocken, jag behövde nog verkligen det där lugnet idag! Mitt byte för dagen är ett gäng gyllengula kantareller från skogen en bit bort från min mammas hus. Jag älskar att bo i staden, men jag måste verkligen ha min dos av landsbygden ibland. Det finns inget skönare än vald ensamhet, och inget så smärtsamt som oönskad ensamhet. Om man i Sverige går in på en vanlig matvaruaffär i en stad du inte besökt förut, så pratar man oftast inte med så många utav varken personalen eller de andra kunderna i butiken. Gör du samma sak i Australien så kan du räkna med att ha socialiserat en hel del när du handlat dina varor. Hur ofta är det att man pratar i kön till kassan här i Sverige? Eller att expediten tilltalar dig med mer än ”hej” och ”tack”? Olika kulturer har olika mentalitet och mönster. För frågar en främling i kassakön på Ica dig hur läget är, så tror du förmodligen att personen är skummis eller drogad. Vi har en väldigt typisk individbaserad kultur i vårat land, på gott och ont. Man bryr sig mer om sitt eget självförverkligande, och ofta så förknippas individualistiska samhällen med kapitalism. Individualismen vill framstå som frihet för individen, men är det så? kan det inte snarare vara så att vi slutar ta ett kollektivt ansvar för saker som faktiskt är viktiga, och sen ringar in oss själva i hörnet. Vi bara måste ta bilen till banken, fastän det är 200 meter hemifrån att promenera, bara för att vi alltid gjort så. Vi tänker inte på att det främjar både oss själva och miljön om vi väljer det senare alternativet. Sen kanske vi hade upplevt våra omgivningar på ett helt annat sätt, kanske träffat på den där grannen och bytt några ord istället för att tyst anonymt vinka genom vindrutan. Undrar hur vi skulle använt våra offentliga rum om vi hade mindre fokus på självförverkligande och ogenomtänkt konsumtion? Var förbi saluhallen vid kungstorget igår och köpte nybakt bröd och min favoritost, underbart! Härligt trevlig expedit också som vet vad hon pratar om, och det behöver inte bli svindyrt för att få det där äkta. Det där äkta är svårt att hitta och bevara nuförtiden, även i Sverige. Det försvinner även mer och mer på landsbygden, och upp ploppar plastiga köpcentrum som svampar. Inget megautrustat Ica maxi i världen slår traditionell torghandel, eller gör det?

intryck-avtryck-uttryck?

Helt färdig efter två dagars resa med hela gänget genom alla de kommuner i fyrbodal som vi ska jobba med. Jag har mött Tanumshede för tredje gången i mitt liv och inser att detta kommer att bli en stor utmaning. Mina första spontana reaktion är "form follows function",dvs man har vad man behöver på en gata och har därefter valt att sätta en genomfartsled för bilar rakt igenom hjärtat av samhället,som en korridor eller tunnel.Ser framemot att vara i Tanumshede och undersöka platsen och dess möjligheter i min egen takt nästa vecka. Här finns mycket att nysta i- minst sagt!Kul!

sanningen om min innergård....(workshop i platsanalys)

Luften luktar fuktigt tungt men ändå friskt. Jag låser upp porten som leder in till en, - annan värld. Känsla av att vara omhuldad och fri på samma gång. Mörkret känns inte hotfullt. Ljuset i fönstren bildar ihop med den stjärnklara himlen ett skönt lugn, ett rum med mycket rymd. Känslan av att bara vara som man är.Besjälad på ett personligt vis men ändå offentlig

det upplevda...

Det här med rum kan vara svårt men ändå så enkelt.Platser man besökt eller som man kommer besöka, förväntan eller rent utav lite skräck. Det finns platser jag besökt som jag gärna besöker igen, men det finns också såklart som nog för de flesta människor platser jag helst inte vill besöka igen,fastän jag måste,tex tandläkaren. En tandläkarmottagning har nog det mesta jag tycker är hemskt i rumssammanhang både vad det gäller upplevelsen av rummet och i den fysiska utformningen. Du känner doften av gummihandskar och fluorskölj direkt du gör entré på mottagningen, de sobert färgsatta väggarna som är målade med en halvblank färg för att vara så praktiska som möjligt att städa.Metallklirr,starkt ljus som du vet kommer att blända dig och ljudet av borrklinga som snart ska in i din käft och rota. Din enda tröst i tandläkarstolen är affischen i taket med roliga små gubbar på, som egentligen är till för de som är 15 år yngre än dig själv. I just denna situation blir det upplevda och det fysiska så påtagligt.Jag väljer att tänka positivt,palmer, sol och en drink på stranden. Borrljudet försvinner bort i fjärran,dagdrömmen har räddat min tandläkarskräck för en stund. Vad vill jag nu komma till med detta tandläkarinlägg som start på min blog? Jo, klatschigt nog att det fina är att det upplevda rummet är ditt eget, och inget rum behöver vara obehagligt eller obekvämt. Nu är det dags att uppleva Tanumshede och det känns som ett kul projekt att ge sig in i!Vi ses....